Såja. En krönika kommer lastad. Dock kan den komma att se lite annorlunda ut när boken väl är tryckt i och med att korrekturläsning fortfarande återstår. Men i alla fall.

Jag känner mig lite lätt lamslagen. Jag har fått för mig att mina s.k. krönikor ska samlas i en bokjävel för andra att läsa och sedan såga totalt. Jag har alltid hävdat att jag har allt det som krävs för att bli en hyllad krönikör. Inte för att jag har, ur allmänhetens ögon sett, bra och principfasta idéer, tvärtom. En lärare till mig sa för ett litet tag sedan att jag inte är politisk korrekt någonstans och det gjorde mig glad och lite stolt. Om fler vore som mig hade det varit en enorm befrielse, som att äntligen bli lämnad ifred att kunna klia sig lite skönt i röven eller släppa den där fjärten som länge legat och tryckt. Mitt största, dock inte enda, hinder är att de som enligt samma lärare kommer att finna mina texter läsvärda utgör heller en inte alltför stor skara. 

Jag säger vad jag menar och menar det jag säger oavsett om det rör smutsigt sex eller utrotade djurarter eller bara stackars djur i allmänhet men vem fan vill läsa om hunden Dingo, 4 år, som bara har tre ben? Jag kan inte göra mig till och jag tänker inte leka feminist eller dikta om hur vackert det är i naturen för att få en större mängd läsare eller hur vi borde värna om miljön och ozonskiktet.

Jag menar, kom igen, är det tvång på att man måste tycka att katter är söta och att äckliga fiskar ska skonas och måste jag föredra att äta gräs framför en rejäl och blodig köttbit för att vara en bra människa? Svaret är nej och vill du hävda motsatsen så är det helt okej. Jag tänker inte ta åt mig. Jag känner inte dig ändå och vet inte ens om jag vill göra det. Förmodligen vill jag inte det.

Jag har mot min moders fasa börjat blogga igen. Det fanns nämligen en tid när jag bloggade under det förtjusande namnet Nerpissadfitta och inte fick publicera ett inlägg utan mammas godkännande. Att posta bilder under rubriken och med motivet Här snortar jag kokain ur ett The Beatles-etui kanske inte var mitt smartaste drag heller för nu ville Anita på socialkontoret helt plötsligt bli tjenis och träffas ett par tre gånger i veckan för att ”bara prata”. Jag lärde mig dock en läxa, att fortsättningsvis inte informera webben om att jag knarkar. Det man inte vet tar man ingen skada av, väl?

Men Desirée, du kan väl inte skriva om petting och hur tacksam för Cannabisplantan du är? Jo, det kan jag, det ser du väl? I mitt första inlägg, nu i min nya och senaste blogg, där jag frågade mina läsare om vad dem önskar att jag tar upp fick jag ett svar och det var: sex och alkohol.

Skillnad är det på dagens modesnobbar som vill verka djupa genom att lägga 3000 kronor på en Chanel-kalender bara för att fejkindustrin är omoralisk och hänsynslös. Och så skaffar dem en liten mops eller Chihuahua för att det är lite coolt och Hollywoodinspirerat och äter hummer som tillagas levande men klagar högt över folk som jag som äter Mc Donalds och hör och häpna, njuter av det! Det är ju både smarrigt och prisvärt. Eller som inte har nog med pengar och bär kläder från Hennes och Mauritz som barnarbetare har sytt.

Som en medelålders kvinna från Malmö svarade när Sydsvenska Dagbladet ställde frågan: Bryr du dig om ifall de varor du köper tillverkas av barn? ”Ja, barn har ingen känsla för kvalitet, det märks på produkten”. Ursäkta mig, men hur dum, samtidigt som underbart skön, får man vara? Eller som en göteborgare skulle ha sagt: Äru go i hövve eller?

Jag känner bara att eftersom att övriga världen, utöver dem som endast vill ge andra ett intryck av att dem är godhjärtade, bryr sig om fairtrademärkta falafel och söta små djur så att det räcker och blir över behöver inte jag också göra det. Bara för att majoriteten av jordens befolkning, och så även jag i detta fall, anser att barnarbetare inom textilindustrin eller vilken industri som helst egentligen är moraliskt inkorrekt behöver det inte vara ett krav för passage genom den mytomspunna pärleporten – varför man nu skulle föredra himmel framför helvete. Och om nu mina, enligt dig, korkade uttalanden är ett problem så är det du som äger det och jag kan tyvärr inte göra så mycket åt det. Allt jag vill och någonsin har drömt om är att kunna tillföra den här världen någon form av ett annat perspektiv än alla de som redan finns och är framträdande. Det är klart att om jag inte vore allergisk mot katter hade jag gärna gullat med dem i en måttlig mängd, dock utan att tilltala den genom bebisspråk, men det är ingenting jag tycker är värt att diskuteras och det är inte det jag vill ägna mitt liv åt. Och om det bidrar till att detta mynnar ut i en bok lika mycket/lite värd som en fjärt i universum som aldrig skulle kandideras till Nobelpriset i litteratur, må så vara. Att skriva för mig, oavsett om det berör pinsamt analsex eller dagen efter en haschpsykos, betyder allt.

*Jag är helt emot nazism och min bästa vän är arab. Love you.