Okej. Detta var ju lite roligt och pirrigt så jag slänger in en till, en sista. Nu har ni i alla fall fått ett smakprov och ni är väldigt välkomna, om ni fortfarande vill och inte känner er besvikna, förhandsboka ett exemplar av slutprodukten.

Jag sitter längst fram i den gula regionsbussen och känner mig allmänt nöjd med mig själv och det händer ju alldeles för sällan.  Speglar mig i fönstren, gör min signaturmin som innebär att jag plutar lite med läppen men inte straight on utan alltid lite snett mot vänster och i och med detta rynkas även näsan litegrann och ögonen sätts i kisningsläge. Det är minen jag tar till när jag halvnaken sätter mig gränsle över min pojkvän som ligger och är helt inne i cops när han borde vara inne i mig. Jag har fått för mig att minen signalerar att jag är på bushumör och oavsett hur retarderad jag än ser ut, så fungerar den och jag får som jag vill. Minen sitter som en smäck och att jag precis har skaffat pannlugg gör mig ju bara ännu sötare. Jag tycker att jag ser ut lite som en F12:a, i alla fall hur dem såg ut på det ljuva 90-talet (nu kan jag möta tjejer som är fem år yngre än mig men som tvärtom ser fem år äldre ut) och min man säger inte emot. Oj är han smygpervers?

När det är dags för bussbyte ringer det i telefonen. Det är min läkare som börjar babbla på om mediciner hit och mediciner dit och att det snart är dags för möte med min framtida läkare som skall ta över. Daniel, det låter som en trevlig prick. Eller? Mitt i allt telefonprat trillar min mp3 (alla kan inte finansiera en ipad, iphone, ipod, idontcare) ur Reebookjackans högra ficka ut och aaa-batteriet rullar iväg. Jag fumlar lite innan jag sätter mig ned bredvid en kille ~14, vars polare sitter utspridda på sätena framför oss. Den ironiskt nog fulaste av dem alla tar till sitt harmoniska målbrottsbröl för att kalla till sig svettfläcken med hopvuxna ögonbryn till vänster om mig. Trots att popmusiken dånar ur hörlurarna kan jag höra orden när de lämnar hans nariga läppar. ”Du vill väl inte sitta bredvid henne? Kom hit!” Och det är precis vad den svettige bondpojken gör.

”Nu räddade jag dig! Vem vill sitta bredvid henne egentligen? Hon är fan den fulaste bruden jag sett i hela mitt liv” och jag tänker, vilket meningslöst liv han verkar ha. Han blev säkert slagen som barn.

En hållplats och ihärdigt stirrande blickar senare hoppar en invandrarmorsa och hennes son på, varpå hon lyfter upp sin son till sätet intill mig och själv sätter sig ett säte bakom honom när den otroligt irriterande lillkillen tilltalar henne med ett: Ey! Du vill väl inte utsätta din son för henne? Ser du hur hon ser ut?!? Och det ville hon inte heller, för hon tar sin son under armen som om han vore en pärm och förflyttade sig till en plats längre fram i bussen, ungefär där jag för inte alltför länge sedan satt och var söt och glad. På tal om att vara glad, varför blir jag det när min pojkvän säger att jag har en porrfilmsfitta och när ett random festivalligg säger att jag har en doggyröv? Har det verkligen gått så långt att utseende värderas högre än personlighet, i alla lägen? Oavsett om det är någon i min närhet som älskar att sätta på mig för att sedan inte bry sig eller om det är pojkspolingar på linje 7 som inte kan se bortom mitt skinn, som i dagens läge lätt kan misstas som en klipp- och klistra-verkstad, och mina yttre attribut.

Jag har för första gången läppstift och kammat hår när min handledare läser denna text och han frågar om han behöver oroa sig mer över mig än vad han redan gör och att jag behöver en kram av någon rar och snäll person idag.