Okej. Detta var ju lite roligt och pirrigt så jag slänger in en till, en sista. Nu har ni i alla fall fått ett smakprov och ni är väldigt välkomna, om ni fortfarande vill och inte känner er besvikna, förhandsboka ett exemplar av slutprodukten.

Jag sitter längst fram i den gula regionsbussen och känner mig allmänt nöjd med mig själv och det händer ju alldeles för sällan.  Speglar mig i fönstren, gör min signaturmin som innebär att jag plutar lite med läppen men inte straight on utan alltid lite snett mot vänster och i och med detta rynkas även näsan litegrann och ögonen sätts i kisningsläge. Det är minen jag tar till när jag halvnaken sätter mig gränsle över min pojkvän som ligger och är helt inne i cops när han borde vara inne i mig. Jag har fått för mig att minen signalerar att jag är på bushumör och oavsett hur retarderad jag än ser ut, så fungerar den och jag får som jag vill. Minen sitter som en smäck och att jag precis har skaffat pannlugg gör mig ju bara ännu sötare. Jag tycker att jag ser ut lite som en F12:a, i alla fall hur dem såg ut på det ljuva 90-talet (nu kan jag möta tjejer som är fem år yngre än mig men som tvärtom ser fem år äldre ut) och min man säger inte emot. Oj är han smygpervers?

När det är dags för bussbyte ringer det i telefonen. Det är min läkare som börjar babbla på om mediciner hit och mediciner dit och att det snart är dags för möte med min framtida läkare som skall ta över. Daniel, det låter som en trevlig prick. Eller? Mitt i allt telefonprat trillar min mp3 (alla kan inte finansiera en ipad, iphone, ipod, idontcare) ur Reebookjackans högra ficka ut och aaa-batteriet rullar iväg. Jag fumlar lite innan jag sätter mig ned bredvid en kille ~14, vars polare sitter utspridda på sätena framför oss. Den ironiskt nog fulaste av dem alla tar till sitt harmoniska målbrottsbröl för att kalla till sig svettfläcken med hopvuxna ögonbryn till vänster om mig. Trots att popmusiken dånar ur hörlurarna kan jag höra orden när de lämnar hans nariga läppar. ”Du vill väl inte sitta bredvid henne? Kom hit!” Och det är precis vad den svettige bondpojken gör.

”Nu räddade jag dig! Vem vill sitta bredvid henne egentligen? Hon är fan den fulaste bruden jag sett i hela mitt liv” och jag tänker, vilket meningslöst liv han verkar ha. Han blev säkert slagen som barn.

En hållplats och ihärdigt stirrande blickar senare hoppar en invandrarmorsa och hennes son på, varpå hon lyfter upp sin son till sätet intill mig och själv sätter sig ett säte bakom honom när den otroligt irriterande lillkillen tilltalar henne med ett: Ey! Du vill väl inte utsätta din son för henne? Ser du hur hon ser ut?!? Och det ville hon inte heller, för hon tar sin son under armen som om han vore en pärm och förflyttade sig till en plats längre fram i bussen, ungefär där jag för inte alltför länge sedan satt och var söt och glad. På tal om att vara glad, varför blir jag det när min pojkvän säger att jag har en porrfilmsfitta och när ett random festivalligg säger att jag har en doggyröv? Har det verkligen gått så långt att utseende värderas högre än personlighet, i alla lägen? Oavsett om det är någon i min närhet som älskar att sätta på mig för att sedan inte bry sig eller om det är pojkspolingar på linje 7 som inte kan se bortom mitt skinn, som i dagens läge lätt kan misstas som en klipp- och klistra-verkstad, och mina yttre attribut.

Jag har för första gången läppstift och kammat hår när min handledare läser denna text och han frågar om han behöver oroa sig mer över mig än vad han redan gör och att jag behöver en kram av någon rar och snäll person idag.

Såja. En krönika kommer lastad. Dock kan den komma att se lite annorlunda ut när boken väl är tryckt i och med att korrekturläsning fortfarande återstår. Men i alla fall.

Jag känner mig lite lätt lamslagen. Jag har fått för mig att mina s.k. krönikor ska samlas i en bokjävel för andra att läsa och sedan såga totalt. Jag har alltid hävdat att jag har allt det som krävs för att bli en hyllad krönikör. Inte för att jag har, ur allmänhetens ögon sett, bra och principfasta idéer, tvärtom. En lärare till mig sa för ett litet tag sedan att jag inte är politisk korrekt någonstans och det gjorde mig glad och lite stolt. Om fler vore som mig hade det varit en enorm befrielse, som att äntligen bli lämnad ifred att kunna klia sig lite skönt i röven eller släppa den där fjärten som länge legat och tryckt. Mitt största, dock inte enda, hinder är att de som enligt samma lärare kommer att finna mina texter läsvärda utgör heller en inte alltför stor skara. 

Jag säger vad jag menar och menar det jag säger oavsett om det rör smutsigt sex eller utrotade djurarter eller bara stackars djur i allmänhet men vem fan vill läsa om hunden Dingo, 4 år, som bara har tre ben? Jag kan inte göra mig till och jag tänker inte leka feminist eller dikta om hur vackert det är i naturen för att få en större mängd läsare eller hur vi borde värna om miljön och ozonskiktet.

Jag menar, kom igen, är det tvång på att man måste tycka att katter är söta och att äckliga fiskar ska skonas och måste jag föredra att äta gräs framför en rejäl och blodig köttbit för att vara en bra människa? Svaret är nej och vill du hävda motsatsen så är det helt okej. Jag tänker inte ta åt mig. Jag känner inte dig ändå och vet inte ens om jag vill göra det. Förmodligen vill jag inte det.

Jag har mot min moders fasa börjat blogga igen. Det fanns nämligen en tid när jag bloggade under det förtjusande namnet Nerpissadfitta och inte fick publicera ett inlägg utan mammas godkännande. Att posta bilder under rubriken och med motivet Här snortar jag kokain ur ett The Beatles-etui kanske inte var mitt smartaste drag heller för nu ville Anita på socialkontoret helt plötsligt bli tjenis och träffas ett par tre gånger i veckan för att ”bara prata”. Jag lärde mig dock en läxa, att fortsättningsvis inte informera webben om att jag knarkar. Det man inte vet tar man ingen skada av, väl?

Men Desirée, du kan väl inte skriva om petting och hur tacksam för Cannabisplantan du är? Jo, det kan jag, det ser du väl? I mitt första inlägg, nu i min nya och senaste blogg, där jag frågade mina läsare om vad dem önskar att jag tar upp fick jag ett svar och det var: sex och alkohol.

Skillnad är det på dagens modesnobbar som vill verka djupa genom att lägga 3000 kronor på en Chanel-kalender bara för att fejkindustrin är omoralisk och hänsynslös. Och så skaffar dem en liten mops eller Chihuahua för att det är lite coolt och Hollywoodinspirerat och äter hummer som tillagas levande men klagar högt över folk som jag som äter Mc Donalds och hör och häpna, njuter av det! Det är ju både smarrigt och prisvärt. Eller som inte har nog med pengar och bär kläder från Hennes och Mauritz som barnarbetare har sytt.

Som en medelålders kvinna från Malmö svarade när Sydsvenska Dagbladet ställde frågan: Bryr du dig om ifall de varor du köper tillverkas av barn? ”Ja, barn har ingen känsla för kvalitet, det märks på produkten”. Ursäkta mig, men hur dum, samtidigt som underbart skön, får man vara? Eller som en göteborgare skulle ha sagt: Äru go i hövve eller?

Jag känner bara att eftersom att övriga världen, utöver dem som endast vill ge andra ett intryck av att dem är godhjärtade, bryr sig om fairtrademärkta falafel och söta små djur så att det räcker och blir över behöver inte jag också göra det. Bara för att majoriteten av jordens befolkning, och så även jag i detta fall, anser att barnarbetare inom textilindustrin eller vilken industri som helst egentligen är moraliskt inkorrekt behöver det inte vara ett krav för passage genom den mytomspunna pärleporten – varför man nu skulle föredra himmel framför helvete. Och om nu mina, enligt dig, korkade uttalanden är ett problem så är det du som äger det och jag kan tyvärr inte göra så mycket åt det. Allt jag vill och någonsin har drömt om är att kunna tillföra den här världen någon form av ett annat perspektiv än alla de som redan finns och är framträdande. Det är klart att om jag inte vore allergisk mot katter hade jag gärna gullat med dem i en måttlig mängd, dock utan att tilltala den genom bebisspråk, men det är ingenting jag tycker är värt att diskuteras och det är inte det jag vill ägna mitt liv åt. Och om det bidrar till att detta mynnar ut i en bok lika mycket/lite värd som en fjärt i universum som aldrig skulle kandideras till Nobelpriset i litteratur, må så vara. Att skriva för mig, oavsett om det berör pinsamt analsex eller dagen efter en haschpsykos, betyder allt.

*Jag är helt emot nazism och min bästa vän är arab. Love you.

Åh. Nu är det minst fyra personer som har överdrivit och sagt att mina blogguppdateringar är deras dagars höjdpunkt. Hur stor del sanning vs. smicker det ligger i det vet jag inte men glad blir jag i alla fall. Sitter i 112:an och skriver projektarbete för fulla muggar och det kan hända att en krönika publiceras här, idag. Spännande? Tänk om ni sågar mig totalt haha... Det är nog den oron som har gjort att det dröjt. Men puss.